Igår fick jag världens mental breakdown. Blev sjukt stressad på jobbet att vi inte hann med det vi skulle ha gjort innan en viss tid, var trött på min familjesituation (både med föräldrar och med sambo) och jag mådde allmänt skit. Råkade ta ut allt detta på min lilla familj efter jobbet och efter lilleman somnat så började jag och min sambo att snacka. Då brast det för mig och jag bara grät när jag lyssnade på honom. Vi tror båda lite att det har att göra med min ätstörning men även hur jag hade det när jag växte upp med bl.a mobbing och skolan jämt skulle snacka med mig om min vikt och hur mycket jag åt. Jag vet att de bara ville mitt bästa men det tog hårt på mig att höra det om och om igen. Då kunde jag inte säga att det räckte för jag var ganska tillbakadragen och tyst i skolan.

I alla fall så satt jag och grät i gott och väl två timmar. Allt som min sambo sa till mig var ju mer eller mindre sant. Denna ätstörning är inte bra för mig psykiskt plus att hela min själ är ärrad. Jag har inte låtit den bli helad innan den blir skadad igen. Det är mitt självskadebeteende, ett mentalt självskadebeteende som kan bli mer dödsfarlig än det fysiska självskadebeteendet. Det är svårt att både förklara och förstå ett mentalt självskadebeteende men det verkar iaf som att min sambo förstår vad jag gör med mig själv.

Nu ska jag ta och jobba, tre kvällar på raken innan en ledig dag. Ta hand om er <3