Igår fick jag världens mental breakdown. Blev sjukt stressad på jobbet att vi inte hann med det vi skulle ha gjort innan en viss tid, var trött på min familjesituation (både med föräldrar och med sambo) och jag mådde allmänt skit. Råkade ta ut allt detta på min lilla familj efter jobbet och efter lilleman somnat så började jag och min sambo att snacka. Då brast det för mig och jag bara grät när jag lyssnade på honom. Vi tror båda lite att det har att göra med min ätstörning men även hur jag hade det när jag växte upp med bl.a mobbing och skolan jämt skulle snacka med mig om min vikt och hur mycket jag åt. Jag vet att de bara ville mitt bästa men det tog hårt på mig att höra det om och om igen. Då kunde jag inte säga att det räckte för jag var ganska tillbakadragen och tyst i skolan.

I alla fall så satt jag och grät i gott och väl två timmar. Allt som min sambo sa till mig var ju mer eller mindre sant. Denna ätstörning är inte bra för mig psykiskt plus att hela min själ är ärrad. Jag har inte låtit den bli helad innan den blir skadad igen. Det är mitt självskadebeteende, ett mentalt självskadebeteende som kan bli mer dödsfarlig än det fysiska självskadebeteendet. Det är svårt att både förklara och förstå ett mentalt självskadebeteende men det verkar iaf som att min sambo förstår vad jag gör med mig själv.

Nu ska jag ta och jobba, tre kvällar på raken innan en ledig dag. Ta hand om er <3

Har sån ångest just nu! Jag fick inte så bra nyheter ang skolan jag sökt in på så tröståt ganska mycket nu igår kväll, åt mycket mer till middagen än vad jag borde ha ätit, till middagen åt jag en hel kyckling och även majonäs-sallad, något jag borde undvikt att äta pga känslighet, och efter det tröståt jag en liten påse chips. Allt detta inom en ram på ca 2-2,5 timme. Vaknade i sängen av ryggont så gick upp och tog smärtstillande, la mig igen i sängen, gick sedan upp igen för att försöka gå av smärtan medan huvudet säger "kräk ut skiten och sov gott sen". Nackdelen här är att en stor del av mig vill inte kräkas, jag känner ett sånt obehag av det, och kan inte tvinga mig själv att kräkas för att må bättre. Ryggsmärtan var framkallad av allt jag åt på en sån kort tid. Det slutade med att jag la mig i soffan och försökte sova där. Jag sov ca 2 timmar där och de andra timmarna antingen var jag uppe och gick eller så la jag och tittade på netflix. Jag ska jobba idag och sedan imorgon bitti kör vi upp till kalmar och går på svenska dinosaurie museet med lilleman. Så har ganska stor ångest att jag hade ont i ryggen inatt då jag blir så trött efteråt.

Jag läser i hetsätningsboken, kapitel för kapitel, men ändå gör jag detta mot mig fast jag titt som tätt och sitter och gråter för jag känner igen mig i mycket som de skriver om hetsätning.

Nu vill jag må bättre :'(

Fick en ordentlig ångest attack nyss. Jag hade fått ont i ryggen och det gav först med sig när jag la mig ner men sen kom den tillbaka igen när jag skulle på toaletten. Denna gång ville smärtan inte väck och jag funderade på om jag skulle försöka kräka ut det jag åt sist (frukosten). Förberedde toaletten och började gå fram och tillbaka mellan hallen och vardagsrummet, passerade toan hela tiden. Till sist satte jag mig på golvet på toaletten och försökte tänka på sånt som gör mig illamående. När jag satt där så började smärtan försvinna och det var då som ångesten kom. Jag börjar störtblöa på toalettgolvet och säga att jag inte vill må såhär längre.

Till frukosten så var jag dum nog och stekte pytt i panna, ett ägg till det och FEM rostade mackor (det var små mackor så det var mer 2,5 vanlig macka). Jag krängde i mig nästan allt, lämnade bara kvar lite pytt i panna. Jag vet inte varför jag fick för mig att äta pytt i panna till frukost. Det bara blev så. Så nu sitter jag och har ångest både över att jag åt pytt i panna till frukost men även för att jag tillät mig själv att missbruka åter igen. Kan detta aldrig få ett slut? Jag vill ju inte må såhär, varför gör jag det då mot mig själv? Jag vet ärligt talat inte. Jag vet inte om jag har skuldkänslor för att jag har så mycket krediter och kan inte göra annat under månaderna tills de är betalda eller för att vi nu ska upp till svenska dinosaurie museet i kalmar och jag känner att vi egentligen inte har råd med det. Men resan är för lillemans skull och han har sett fram emot det jätte länge nu. Det är så mycket som pågår i min hjärna känns det som och jag får inte riktigt ut de känslorna. Gråta får jag göra när jag är ensam hemma för gör jag det när jag är hemma med sambon och lilleman så tycker sambon att det är jobbigt för lilleman nog tycker det är jobbigt att se mig gråta utan att veta varför.

Ska ringa till ätstörningsenheten nu på direkten och säga att jag vill skriva upp mig på deras gruppsamtals sak för hetsätare. Nu vill jag få ett stopp på detta!