Jag är så trött på detta! Jag är trött på att vara överviktig och inte bli tagen på allvar om mitt matberoende. Jag är även trött på att "svärfar" kallar mig fetto och kylskåp bakom min rygg (svågern berättade det för mig) och jag har absolut ingen motivation längre att försöka gå ner i vikt. Jag är så ledsen och sårad över att "svärfar" kallar mig för sånna saker när han själv är storbyggd. De orden tog rätt in i hjärtat på mig. Min kille säger till mig att släppa det, att jag bara ska kasta hans ord i min mentala papperskorg men det är inte lätt för en som mig att göra det. 

När det gäller mitt matberoende så har jag fått en remiss som jag ska lämna till en VALFRI vårdcentral som har en ätstörningscentral. Jag lämnade in den till Capio i Lund, vid centralen, som jag har kollat upp på nätet har en ätstörningscentral, men fick den senare HEMSKICKAD igen! Alltså, hur kan de bara vara så dumma i huvudet? De skrev inte ens en lapp om en förklaring varför de gjorde det. Får nog åka upp igen till dem och säga att jag lämnade in den remissen här men den blev tillbakaskickad av en okänd anledning. Det remissen visar är att en psykolog med ätstörningserfarenheter ska snacka med mig, få mig att förstå varför jag har ätstörningen och hjälpa in mig i en grupp för de som har en ätstörning. Tyvärr är det ju så att de enda ätstörningarna som verkligen får hjälp är anorexia och bullimi. Överätning är det knappt någon som får hjälp med då nästan alla bara säger "sluta ät så mycket då och börja träna mer". För en med en ätstörning som denna så är det inte så lätt. Tror de inte att man har försökt att sluta äta och börja träna? Tror de att överätningen bara är en fas som man kan sluta med bara sådär? Nej, sluta överäta är som en rökare försöker sluta röka eller en alkoholist som försöker sluta dricka. Det går inte utan hjälp! Överätning är också en typ av självförstörnings beteende, fast den är annorlunda än anorexia och bullimi. Jag har försökt att träna, jag hade skaffat en gymkort på fitness24seven och betalade in 199 kr i månaden över autogiro, försökte gå minst en eller två gånger i veckan men var gång jag var där så såg jag smala tjejer och killar som tittade konstigt på mig, som om jag inte borde vara där. Det gjorde att min motivation försvann helt och jag slutade gå dit. Jag vill börja simma men simkort är dyrare än ett gymkort tyvärr och det har jag inte råd med för tillfället. 

"svärfar" vill jag bara glömma bort men svårt när killen åker med sin son till dem varannan helg (när bonussonen är här) under en dag så jag blir ju påmind hela tiden att han existerar. Inte lättare blir det när "svärfar" ska ringa sin son (min kille) vad det känns som stup i kvarten under de andra dagarna i veckan. Denna lilla familjen som jag har här hemma är allt jag behöver, det vet jag, men allt runt omkring måste vara fint det med, det ska inte vara ruttna bitar här och var. Denna situationen liknar lite en nektarin. Kärnan är jag, min kille och hans son medan alla runt omkring oss är fruktköttet. För att nektarinen ska vara fin så kan inte ruttna fläckar komma upp då och då. I detta fallet så är "svärfar" ett ruttet märke på vår nektarin. Tyvärr så kan man inte önska hans bortgång i julklapp då det är naturens egen lag på när den gubbtjyven ska kola vippen. 

Träningen får ligga på hyllan nu ett tag, tills allt i mit tliv har lugnat ner sig. Jag är fortfarande en ovan bonusmamma och det märks vissa dagar med bonussonen. Jag har börjat glömma saker, viktiga saker, som inte alls är bra och jag tror det har att göra med stressen jag har kommit under. Jag kan inte tänka alls ibland utan blir som en hjärndöd höna. Jag får ta och kolla upp det annars på vårdcentralen, som tyvärr kostar pengar det med. Jag har inte råd med något just nu trots att jag jobbar som fan. Tyvärr så har vi så mycket utgifter så allt vi får i lön går ju dit. 

Nä nu får jag sluta skriva, börjar gråta av allt jag skriver nu men jag måste få ut mig allt på något sätt.