Nu har jag hamnat så långt ner i min dåliga period som det går. I fredags förra veckan fick min sambo höra att hans arbetskamrat sedan 14 år tillbaka har gått bort, plötsligt hjärtstopp i sömnen. Hon var ungefär lite större än vad jag var, både rökte och drack litervis med coca cola (hur jag vet det? Jag har sålt det till henne när jag jobbade i butiken som nu är stängd i södra sandby). Hon blev lite över 50 år men det känns ändå rakt ner i själen. Nu har jag hamnat så pass djupt i min svacka att jag bara äter. Äter allt jag kan komma över. Chips, godis, glass, vanlig mat, ja allting. Utöver helvetesperioden har jag även börjat bli rädd, mina leder vill inte helt samarbeta med mig längre, jag pustar mer när jag böjer mig och jag kan inte sitta på huk i mer än 30 sek åt gången :( allt jag gör blir jobbigare och jobbigare. Ju mer jag vill göra de sakerna jag inte kan desto mer äter jag. Vill jag känna mig sjukt sexig i en snygg tröja/tunika/klänning så ser jag bara ett stort fettberg i spegeln sen och äter pga att jag blir nedstämd. Vill jag kunna springa efter min bonusson ute på gården så springer jag en kort stund sen måste jag vila, när vi kommer hem så äter jag eller dricker något annat än vatten. Blir så besviken på mig var gång jag försöker något som jag vet jag har kunnat göra innan men inte kan längre. Vad gör jag när jag blir besviken på mig själv? Jag letar upp något att äta! Sen blir jag besviken på mig själv för det och spenderar resten av dagen deprimerad över vad jag har gjort med mig själv. Jag känner inte igen mig själv längre och det skrämmer mig!

Snälla låt det bli onsdag snart :'(