Idag kom ett hårt bakslag för mig! För första gången på ca 5 år så tänkte jag sätta mig på cykeln igen och cykla till bussen i centrum. Hade fått en fin cykel av mina föräldrar och tänkte skitbra! Nu kan jag börja cykla runt byn igen, som jag gjorde när jag bodde i limhamn. Jovisst tjena! För det första så tyckte jag att cykeln kändes konstig, både för liten och för stor på samma gång. För det andra så höll jag på att åka i marken direkt. Sjukt hemsk känsla kan jag tala om för er. Ska ta den till en cykelhandlare här i dalby och få den kollad, även installerad till mig. Hjälper inte det så kommer jag skicka hem den igen till mina föräldrar och köpa en annan. Är sjukt rädd att jag även på detta har förlorat balansen till att kunna cykla. Så jag är riktigt rädd och nere just nu. Vill bara käka och dricka en massa skit. Tänk om jag aldrig mer kan sätta mig på en cykel igen? En av mina favoritsaker att göra sedan jag fick en cykel av farmor i 13 års present.

Annars det där med planering som jag skrev om i lördag har jag inte lyckats göra. Hade för mycket att tänka på i söndags och igår. I söndags för att jag hade så mycket på jobbet och igår för jag var asrädd för att ha lilleman ensam hemma för första gången efter den förbannade socanmälan som svärföräldrarna ringde in.

Jag vet inte vad jag ska göra längre! Vad jag än kommer på som jag kan göra för att komma ihåg att planera blir det bara skit av. Blir så ledsen och sur på mig själv, när jag inte klarar av att göra något så simpelt som att skriva upp kvällen innan vad jag ska ha till mat under dagen efter. Har haft svårt för att registrera kortsiktiga mål och registrera vad jag har ätit i loggboken också. Jag har liksom bara glömt det och fortsatt min vardag som jag brukar göra. Det kvittar var min förbannade pärm ligger! Alltid glömmer jag sätta mig ner 5 minuter var dag för att skriva upp mål och måltider. Blir så less på denna sjukdom. Vill bara bli inlåst och ändra mina matvanor på det sättet! Komma in i rutin, lära mig äta rätt och lära mig känna hunger och mättnadskänsla. Det kommer nog aldrig på fråga. Kommer bara få ångest över att jag inte får jobba eller träffa min familj. Känna ångest att jag inte kan hjälpa sambon med lilleman. Sen låser de inte in hetsätare, bara anorektiker och bulimiker. Nej men hetsätare ska klara sig själva med lite hjälp en gång i veckan, det är ju inga problem det (är sarkastisk där).

Nu orkar jag inte tänka mer, snart dags att jobba för min del till 21.15 ikväll.

Ta hand om er <3